Ja så skulle man faktiskt kunna reagera på den, enligt utbildningsminister Jan Björklund "tramsiga" debatten om skolavslutningar i kyrkan.
Och nu är det dags igen! Enligt en undersökning Kyrkans Tidning gjort fortsätter många skolor att ha avslutning i kyrkan eftersom den erbjuder en stor lokal där många får plats men vänder sig mot religiösa inslag med hänvisning till skollagen. Detta är dock inte helt problemfritt. Kyrkan är Guds hus och där skall Hans ord förkunnas!
Reaktioner i stil med "Kyrkan vill inte följa skollagen utan ger bön och välsignelse" får mig nästan att må illa. Att utnyttja lokalen för att den är fin eller är enda lokalen där alla får plats är ett icke-argument.
Jag skulle inte ens komma på tanken att kräva att politiska stämmor, kongresser eller landsmöten hålls kliniskt rena från politik. Det vore inte bara orimligt utan extremt respektlöst, eftersom det är just det som är poängen med dessa event.
Att sparka på kyrkan, eller för att tala klarspråk trampa på Gud, är inte heller ok. Vill man vara i kyrkan får man respektera att Gud ges den plats Han förtjänar på samma sätt som politiska frågor av naturliga skäl får en central plats på de olika partiernas kongresser, stämmor eller landsmöten!
Någon däremot?
Länkar: Världen idag http://www.varldenidag.se/nyhet/2012/11/28/Politiska-trycket-okar-mot-gudlos-skolavslutning/, SVT http://www.svt.se/nyheter/sverige/varannan-skola-haller-avslutning-i-kyrkan
onsdag 5 juni 2013
måndag 18 mars 2013
Att avgå eller inte avgå, det är frågan?
Dagens stora snackis media och sociala medier är migrationsminister Tobias Billströms uttalande om vilka som gömmer flyktingar och att det inte handlar om "blonda och blåögda" damer i som vill göraren insats utan landsmän med helt motsatt utseende. Att han beklagat ordvalet och insett att e är olämpligt att uttala sig så hjälper inte, han har gjort ännu ett i raden av klavertramp! Inte utan att jag hoppas att den Växjömoderat som enligt uppgift hotat med att bära ut ministern ur Rosenbad (hittar inte artikeln ifråga), menar allvar såvida inte Billström väljer att avgå självmant!
Jag brukar inte kräva avgång, här hemma i Örebro har Björn Sundin trots en hel dem tveksamheter en bit kvar tills jag ansluter mig till avgångskraven, men detta är inte första gången Billström uttalat sig tveksamt varför jag tycker DET RÄCKER NU BILLSTRÖM!!!
Jag brukar inte kräva avgång, här hemma i Örebro har Björn Sundin trots en hel dem tveksamheter en bit kvar tills jag ansluter mig till avgångskraven, men detta är inte första gången Billström uttalat sig tveksamt varför jag tycker DET RÄCKER NU BILLSTRÖM!!!
tisdag 4 december 2012
Konsten att kritisera (politiska motståndare)
Att ge och ta kritik är inte alltid så lätt. Ibland kan det vara frestande att kritisera någon per definition eller ta till övertoner i stridens hetta. Jag är säkert inte oskyldig därvidlag men jag försöker så långt möjligt skilja på sak och person och att se till de argument som faktiskt framförs. I den mån en Sverigedemokrat råkar säga något vettigt, vilket sannerligen inte händer ofta, vägrar jag såga dem bara för att det kommer från ”fel håll”. Jag tror det är viktigt att se till sakfrågor och undvika personangrepp eller sandlådenivå även om det ibland är frestande, och ett första steg är att medvetandegöra problemet!
Den senaste tiden har en sådan konflikt varit tydligt. I princip hela förra mandatperioden ägnade sig Björn Sundin (s)-kommunalråd (i praktiken KSO) och hans kompisar åt att hacka på dåvarande KSO Staffan Werme (fp). Inte enbart på ett politiskt plan, vilket är helt i sin ordning, utan i stor utsträckning på ett personligt plan, vilket inte är ok! Ännu märkligare blir det när nyss nämnda Sundin i skarpa ordalag fördömer personangrepp. Jag håller med om att man bör undvika sådant men det blir ju inte särskilt trovärdigt när han själv ägnade sig åt sådant under förra mandatperioden. Som man bäddar får man ligga!
Werme skriver själv i sin blogg om den hetskampanj han drabbades av och önskar att det kan undvikas. Samtidigt konstaterar han att det är oundvikligt.
Jag tror att han har fel! Så länge vi accepterar den råare ton eller de elakheter som vissa ”roar” sig med kommer det givetvis att fortsätta, men om någon vågar sätta ner foten och medvetet undvika elakheter samt uppmana andra att göra likadant kan något hända på sikt. Att kritisera politiska motståndare skall vi fortsätta med men inte på ett elakt sätt eller med personangrepp. Skilj på sak och person!
Jag inser att jag låter naiv men vill vi en förändring måste vi också göra något åt det vi ogillar. Allt börjar hos en själv!
Läs också: Emma Sandkvists blogg
Den senaste tiden har en sådan konflikt varit tydligt. I princip hela förra mandatperioden ägnade sig Björn Sundin (s)-kommunalråd (i praktiken KSO) och hans kompisar åt att hacka på dåvarande KSO Staffan Werme (fp). Inte enbart på ett politiskt plan, vilket är helt i sin ordning, utan i stor utsträckning på ett personligt plan, vilket inte är ok! Ännu märkligare blir det när nyss nämnda Sundin i skarpa ordalag fördömer personangrepp. Jag håller med om att man bör undvika sådant men det blir ju inte särskilt trovärdigt när han själv ägnade sig åt sådant under förra mandatperioden. Som man bäddar får man ligga!
Werme skriver själv i sin blogg om den hetskampanj han drabbades av och önskar att det kan undvikas. Samtidigt konstaterar han att det är oundvikligt.
Jag tror att han har fel! Så länge vi accepterar den råare ton eller de elakheter som vissa ”roar” sig med kommer det givetvis att fortsätta, men om någon vågar sätta ner foten och medvetet undvika elakheter samt uppmana andra att göra likadant kan något hända på sikt. Att kritisera politiska motståndare skall vi fortsätta med men inte på ett elakt sätt eller med personangrepp. Skilj på sak och person!
Jag inser att jag låter naiv men vill vi en förändring måste vi också göra något åt det vi ogillar. Allt börjar hos en själv!
Läs också: Emma Sandkvists blogg
torsdag 20 september 2012
Vad du gjort för någon av dessa minsta...
Att en majoritet av ledamöterna i Samfällda kyrkofullmäktige (KF) röstade ner Kyrkonämndens förslag till remissvar gällande ny pastoratsindelning vid årsskiftet 2013/2014 är bara att acceptera och respektera. Dock vet vi ännu inte hur det kommer att sluta, Stiftsstyrelsen (SS) har ännu inte tagit slutlig ställning!
Häromdagen slog mig plötsligt det märkliga i att kyrkans grundläggande uppdrag, Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission (GUDM), varit relativt undanskymda i debatten. Den har snarare präglats av organisatoriska frågor och församlingsegoism. Varken de (fåtal) remisser jag har tillgång till, allra minst KFs eget remissvar, eller de diskussioner som förts i olika sammanhang lägger någon större vikt vid GUDM. Visst nämns det men inte som några viktiga utgångspunkter. Som jag läser det har det varit viktigare att slåss för sitt eget än att ha sin utgungspunkt i det uppdrag vi fått!
För att inte denna text skall bli för lång nöjer jag mig med att skriva om det diakonala uppdraget. Inte för att de andra är oviktiga (tvärtom, jag lägger ingen värdering i detta!), utan för att jag tror att just diakonin står inför den största utmaningen!
En viktig uppmaning hittar vi i det som kommit att kallas människosonens dom: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder (och systrar), det har ni gjort för mig”(Matt 25:40). Vi är alltså skyldiga att hjälpa de svaga!
Det är ett faktum att vissa församlingar är starkare och andra är svagare, vad gäller ekonomiska och sociala förutsättningar samt kyrkotillhörighet (detta har förmodligen ett samband), vilket leder till att dessa församlingar får begränsade möjligheter att möte de stora behov som finns. Jag har svårt att se hur församlingar som pratar om solidaritet, samtidigt kan vilja slå undan benen på de församlingar som endast med stor svårighet kommer att kunna fullfölja vårt uppdrag att vara kyrka i Örebro. Om någon kan presentera starka hållbara argument för hur vi i en organisation med självständiga församlingar skall kunna fullfölja detta uppdrag är jag beredd att ompröva mitt ställningstagande. Till dess kommer jag dock, såvida inte SS väljer att fullfölja sin linje att Örebro skall bilda ett gemensamt pastorat, att fortsätta oroa mig för hur vi skall kunna hjälpa och stödja dem svaga och därmed också Jesus själv!
Häromdagen slog mig plötsligt det märkliga i att kyrkans grundläggande uppdrag, Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission (GUDM), varit relativt undanskymda i debatten. Den har snarare präglats av organisatoriska frågor och församlingsegoism. Varken de (fåtal) remisser jag har tillgång till, allra minst KFs eget remissvar, eller de diskussioner som förts i olika sammanhang lägger någon större vikt vid GUDM. Visst nämns det men inte som några viktiga utgångspunkter. Som jag läser det har det varit viktigare att slåss för sitt eget än att ha sin utgungspunkt i det uppdrag vi fått!
För att inte denna text skall bli för lång nöjer jag mig med att skriva om det diakonala uppdraget. Inte för att de andra är oviktiga (tvärtom, jag lägger ingen värdering i detta!), utan för att jag tror att just diakonin står inför den största utmaningen!
En viktig uppmaning hittar vi i det som kommit att kallas människosonens dom: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder (och systrar), det har ni gjort för mig”(Matt 25:40). Vi är alltså skyldiga att hjälpa de svaga!
Det är ett faktum att vissa församlingar är starkare och andra är svagare, vad gäller ekonomiska och sociala förutsättningar samt kyrkotillhörighet (detta har förmodligen ett samband), vilket leder till att dessa församlingar får begränsade möjligheter att möte de stora behov som finns. Jag har svårt att se hur församlingar som pratar om solidaritet, samtidigt kan vilja slå undan benen på de församlingar som endast med stor svårighet kommer att kunna fullfölja vårt uppdrag att vara kyrka i Örebro. Om någon kan presentera starka hållbara argument för hur vi i en organisation med självständiga församlingar skall kunna fullfölja detta uppdrag är jag beredd att ompröva mitt ställningstagande. Till dess kommer jag dock, såvida inte SS väljer att fullfölja sin linje att Örebro skall bilda ett gemensamt pastorat, att fortsätta oroa mig för hur vi skall kunna hjälpa och stödja dem svaga och därmed också Jesus själv!
fredag 14 september 2012
Ske din vilja...
Tisdagens kyrkofullmäktige blev en intressant historia. Att en minimal majoritet av ledamöterna röstade mot kyrkonämndens förslag till remissvar var ytterst oväntat, en rejäl skräll, även för dem som hoppades att det skulle röstas ner.
De senaste dagarna har känslorna svallat rejält och mer än ett mindre genomtänkt ord har kastats både mot och från mig. Dock tror och hoppas jag att det flesta lugnat sig vid det här laget.
Oavsett vi är nöjda eller ej måste vi kunna hantera det här som de bröder och systrar i kristus vi är. Jag tror att vi alla skulle vinna på att luta oss tillbaka och se på frågan lite mer balanserat. Mina försök att påminna om att frågan är långt ifrån avgjord har inte fallit väl ut, men det är viktigt att vara ärlig med förutsättningarna.
Jag tycker detta påminner om WUC-schabblet. Oavsett vilken sida man står på kastas (kastades) man mellan hopp och förtvivlan och man kunde och kan inte lita på att frågan är avgjord förrän klubban slutgilitgt dunkas i bordet. Jag skulle inte våga ladda skivspelaren med Loreens Euphoria (annat än för att det faktiskt är en riktigt bra låt), men jag vågar heller inte hoppas för mycket på att Stiftsstyrelsen trots allt kommer att stå på sig!
Istället för att ta ut något i förskott föreslår jag att vi, oavsett vilken sida vi tillhör förenas i en gemensam bön;
SKE DIN VILJA, GUD, INTE MIN! AMEN
De senaste dagarna har känslorna svallat rejält och mer än ett mindre genomtänkt ord har kastats både mot och från mig. Dock tror och hoppas jag att det flesta lugnat sig vid det här laget.
Oavsett vi är nöjda eller ej måste vi kunna hantera det här som de bröder och systrar i kristus vi är. Jag tror att vi alla skulle vinna på att luta oss tillbaka och se på frågan lite mer balanserat. Mina försök att påminna om att frågan är långt ifrån avgjord har inte fallit väl ut, men det är viktigt att vara ärlig med förutsättningarna.
Jag tycker detta påminner om WUC-schabblet. Oavsett vilken sida man står på kastas (kastades) man mellan hopp och förtvivlan och man kunde och kan inte lita på att frågan är avgjord förrän klubban slutgilitgt dunkas i bordet. Jag skulle inte våga ladda skivspelaren med Loreens Euphoria (annat än för att det faktiskt är en riktigt bra låt), men jag vågar heller inte hoppas för mycket på att Stiftsstyrelsen trots allt kommer att stå på sig!
Istället för att ta ut något i förskott föreslår jag att vi, oavsett vilken sida vi tillhör förenas i en gemensam bön;
SKE DIN VILJA, GUD, INTE MIN! AMEN
torsdag 6 september 2012
Politiska prioriteringar eller en(ig)het i Kristus – vad är svårast?
De senaste veckorna har jag varit mer eller mindre engagerad i eller intresserad av två parallella frågor – den S-ledda majoritetens märkliga prioriteringar och den föreslagna pastoratsförändringen. Det är spännande hur olika man kan se på samma sak!
Den S-ledda majoriteten anser uppenbarligen att enorma trafiklösningar och ”gratis” bio för gymnasister är viktigare än en väl fungerande utbildning (nedläggningen av WUC) och läromedel till grundskolan eller frukt till lärare (köpstopp). Detta protesterar Fp, med rätta, kraftigt mot!
Igår kom handlingarna till nästa veckas kyrkofullmäktige. Den stora frågan är hur vi som fullmäktige skall ställa oss till den föreslagna sammanläggnigen av de nuvarande församlingarna/pastoraten till ett enda stort pastorat. Jag ska naturligtvis inte föregå fullmäktiges sammanträde men med tanke på den i vissa delar ganska infekterade konflikt som uppstått, mellan de som stöder stiftstyrelsens förslag och de som anser att tre av församlingarna skall på bli fria och självständiga, är det en inte altför vågad gissning att debattem kommer att bli rejäl.
Som av en händelse är helgens och den kommande veckans tema "Enheten i Kristus". Texterna handlar om att liksom Herren är en skall vi vara ett. Att döma av insändarreaktioner och livedebatter så lär det inte bli mycket av en(ig)het på tisdag. Jag tror inte vi skall tolka Johannes som att ett pastorat är det enda rimliga, men jag tror det är viktigt att vi går in i debatten med öppna och ödmjuka sinnen där vi lyssnar på varandra och tar till oss varandras argument. Att vi sen (med största sannolikhet) kommer till olika slutsatser och att alla inte kan bli nöjda får vi helt enkelt hantera.
Detta förhållningssätt bör prägla alla diskussioner, såväl kyrkliga som politiska. Vän av ordning påpekar säkert att det tillhör sakens natur att majoritet och opposition är oense. Det är naturligtvis sant men det innebär inte (borde inte innebära) att den som har "fel" uppfattning skall kölhalas. Offentlig debatt är bra men att jag inte skulle tåla att man säger emot (vilket jag anklagats för) är felaktigt, ja t.o.m en lögn! Jag är öppen för att diskutera, det är härskarteknikerna jag är allergisk mot! Ifrågasätt mig gärna men gör det ödmjukt och med respekt, inte på ett dömande eller mästrande sätt!
Svaret på rubrikens fråga är förmodligen beroende på vem man frågar men vad vi borde kunna vara överens om är att alla bör få komma till tals (i såväl samhälle som kyrka), utan att bli nertryckt eller dumförklarad!
Den S-ledda majoriteten anser uppenbarligen att enorma trafiklösningar och ”gratis” bio för gymnasister är viktigare än en väl fungerande utbildning (nedläggningen av WUC) och läromedel till grundskolan eller frukt till lärare (köpstopp). Detta protesterar Fp, med rätta, kraftigt mot!
Igår kom handlingarna till nästa veckas kyrkofullmäktige. Den stora frågan är hur vi som fullmäktige skall ställa oss till den föreslagna sammanläggnigen av de nuvarande församlingarna/pastoraten till ett enda stort pastorat. Jag ska naturligtvis inte föregå fullmäktiges sammanträde men med tanke på den i vissa delar ganska infekterade konflikt som uppstått, mellan de som stöder stiftstyrelsens förslag och de som anser att tre av församlingarna skall på bli fria och självständiga, är det en inte altför vågad gissning att debattem kommer att bli rejäl.
Som av en händelse är helgens och den kommande veckans tema "Enheten i Kristus". Texterna handlar om att liksom Herren är en skall vi vara ett. Att döma av insändarreaktioner och livedebatter så lär det inte bli mycket av en(ig)het på tisdag. Jag tror inte vi skall tolka Johannes som att ett pastorat är det enda rimliga, men jag tror det är viktigt att vi går in i debatten med öppna och ödmjuka sinnen där vi lyssnar på varandra och tar till oss varandras argument. Att vi sen (med största sannolikhet) kommer till olika slutsatser och att alla inte kan bli nöjda får vi helt enkelt hantera.
Detta förhållningssätt bör prägla alla diskussioner, såväl kyrkliga som politiska. Vän av ordning påpekar säkert att det tillhör sakens natur att majoritet och opposition är oense. Det är naturligtvis sant men det innebär inte (borde inte innebära) att den som har "fel" uppfattning skall kölhalas. Offentlig debatt är bra men att jag inte skulle tåla att man säger emot (vilket jag anklagats för) är felaktigt, ja t.o.m en lögn! Jag är öppen för att diskutera, det är härskarteknikerna jag är allergisk mot! Ifrågasätt mig gärna men gör det ödmjukt och med respekt, inte på ett dömande eller mästrande sätt!
Svaret på rubrikens fråga är förmodligen beroende på vem man frågar men vad vi borde kunna vara överens om är att alla bör få komma till tals (i såväl samhälle som kyrka), utan att bli nertryckt eller dumförklarad!
måndag 23 juli 2012
Osmakligt Wiehe!
Efter att såväl AUF:s Eskil Pedersen som statsminister Jens Stoltenberg framfört sina balanserade tal utan minsta politisering eller polemik hade jag hoppats att minnestunden på Utøya skulle avslutas på samma värdiga sätt. Men icke! Mikael Wiehe kunde inte motstå frestelsen att pika "den svenska statsministern" för att han uteblev. Från en socialdemokratisk "minnemarkering" han inte var bjuden till! Hur kan man ens komma på tanken?
I fjol fick han inte delta i söndagens "Messe for sorg och hop" i Oslo domkyrka (av säkerhetsskäl antar jag). Såvitt jag minns ville såväl kronprinsessan Victoria som statsminister Reinfeldt delta men avråddes, och i år var han alltså inte bjuden. Inget av detta är väl rimligen hans fel eller något han skall behöva skämmas för???
Hade det inte varit för Wiehes plumpa angrepp på Reinfeldt hade gårdagens sändningar från Oslo och Utøya utgjort ett, mitt i all smärta som Breivik orsakade, värdigt avstamp inför framtiden. Wiehe borde skämmas och be vår statsminister om ursäkt!!!
I fjol fick han inte delta i söndagens "Messe for sorg och hop" i Oslo domkyrka (av säkerhetsskäl antar jag). Såvitt jag minns ville såväl kronprinsessan Victoria som statsminister Reinfeldt delta men avråddes, och i år var han alltså inte bjuden. Inget av detta är väl rimligen hans fel eller något han skall behöva skämmas för???
Hade det inte varit för Wiehes plumpa angrepp på Reinfeldt hade gårdagens sändningar från Oslo och Utøya utgjort ett, mitt i all smärta som Breivik orsakade, värdigt avstamp inför framtiden. Wiehe borde skämmas och be vår statsminister om ursäkt!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)