Tisdagens kyrkofullmäktige blev en intressant historia. Att en minimal majoritet av ledamöterna röstade mot kyrkonämndens förslag till remissvar var ytterst oväntat, en rejäl skräll, även för dem som hoppades att det skulle röstas ner.
De senaste dagarna har känslorna svallat rejält och mer än ett mindre genomtänkt ord har kastats både mot och från mig. Dock tror och hoppas jag att det flesta lugnat sig vid det här laget.
Oavsett vi är nöjda eller ej måste vi kunna hantera det här som de bröder och systrar i kristus vi är. Jag tror att vi alla skulle vinna på att luta oss tillbaka och se på frågan lite mer balanserat. Mina försök att påminna om att frågan är långt ifrån avgjord har inte fallit väl ut, men det är viktigt att vara ärlig med förutsättningarna.
Jag tycker detta påminner om WUC-schabblet. Oavsett vilken sida man står på kastas (kastades) man mellan hopp och förtvivlan och man kunde och kan inte lita på att frågan är avgjord förrän klubban slutgilitgt dunkas i bordet. Jag skulle inte våga ladda skivspelaren med Loreens Euphoria (annat än för att det faktiskt är en riktigt bra låt), men jag vågar heller inte hoppas för mycket på att Stiftsstyrelsen trots allt kommer att stå på sig!
Istället för att ta ut något i förskott föreslår jag att vi, oavsett vilken sida vi tillhör förenas i en gemensam bön;
SKE DIN VILJA, GUD, INTE MIN! AMEN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar