Så här lite drygt ett halvt dygn efter Mona Sahlins avgångsbesked börjar det liksom landa lite. Och visst känns det lite tomt, redan, hon har ju på något sätt alltid funnits med.
Jag har förvisso många gånger haft synpunkter på vad hon tyckt tänkt gjort och sagt, t.ex. är det oerhört märkligt att en statsministerkandidat inte har större respekt för Vallagens förbud att kampanja i anslutning till röstmottagningsställe (Kap 8, § 3), men just nu går mina tankar till Mona personligen. Det kan inte vara lätt att vara den första partiledaren någonsin som inte fått chansen bli statsminister och dessutom vara kvinna. Alla hennes manliga företrädare har suttit minst ett decennium, i såväl uppgång som nedgång, men själv petas hon vid första valnederlaget. Undrar hur länge det dröjer innan man vågar välja en kvinnlig partiledare igen…
Det är förvisso inte konstigt att man inom rörelsen är besviken över valnederlaget, men det är sannerligen inte enbart Monas fel. Som ex. Björn Sundin skriver har hon tydligt visat att ”laget är större är jaget”, vilket torde innebära att många flera huvuden skall rulla. Om ens några…
Hur som helst är det ett sorgligt slut på en stormig politisk karriär, det kan jag säga utan minsta tvekan eller ironi!
