För en vecka sedan valdes Stefan Löfven (S) till statsminister och i fredags läste han upp sin första regeringsförklaring i Riksdagen. Redan då blev det tydligt att han tänker bryta det gamla S-"löftet" att aldrig någonsin göra sig beroende av SD. Men han är uppenbarligen medveten om det instabila parlamentariska läget, och med tanke på han redan innan han ens valts till statsminister retade gallfeber på allianspartierna hade han kanske inget val.
På snart sagt varenda område lyfter han fram barn, kvinnor, HBTQ-personer, funktionsnedsatta, pensionärer (en eller flera av dessa grupper), men inte invandrare. De får ett eget pliktskyldigt avsnitt men vekar inte särskilt prioriterade. Dessutom avskaffar han integrationsministern. Även om det knappast räcker för att med automatik blidka SD är det en bra bit på väg.
Någon kanske påpekar att han är tvungen. Njae, han är beroende av att minst ett oppositionsparti stödjer regeringens förslag, eller lägger ner sina röster, för att inte falla. Detta under förutsättning att V bifaller förslaget, i annat fall är Alliansen ensam större än S+MP.
Många av de förslag som läckte ut innan regeringsförklaringen och de uppgörelser med vänsterpartiet som nu presenterats har i långa stycken fått Alliansen att slå bakut. Alltså återstår att förlita sig på SD. De behöver visserligen inte rösta för regeringens förslag, det räcker med att de lägger ner sina röster, men SDs agerande kommer att spela roll. Att skylla på "det parlamentariska läget" som Löfven så ofta gör håller inte. Han kan välja en mindre konfrontatorisk linje och försöka hitta överenskommelser med ett eller flera Allianspartier men som läget är nu efter denna första vecka med den nya regeringen lär det dröja innan Alliansen. Är samarbetsvilliga.
Var det verkligen så väljarna ville ha det?
