Att vara liberal är att vara kluven

som den tidigare FP-ledaren Gunnar Helén uttryckte det.

Enligt dagens NA siktar den avhoppade Sverigedemokraten David Kronlid på Moderaterna eller Folkpartiet (http://na.se/opinion/ledare/1.1256129-valkommen-kronlid-).

Jag säger inte JA, men jag säger inte heller ett definitivt NEJ. Jag tror inte att avhoppat kom spontant eller beror på något häftigt uppblossande konflikt, iaf inte att döma av rapporteringen i samband med avhoppat. Jag hoppas dock att han har omdöme nog att noga överväga ett ev. partibyte. Och att det parti han till slut väljer får rimliga chanser att avgöra om man är välkommen eller inte. Det är stor skillnad mellan mitt eget hoppande mellan M och Fp (det var åren i M som lärde mig att jag ÄR (social)liberal), och klivet mellan SD och FP (eller M).

Jag håller inte för uteslutet att det KAN vara möjligt men det är VÄLDIGT VÄLDIGT stort och kan knappast göras "över en natt". Det måste dessutom vara ömsesidigt. Huruvida det är eller kan komma att bli det återstår att se!

F.ö. hoppas jag att denna ev. huvudvärk kan få vänta tills efter sommaren...

Kom igen nu S. Nu är (om)valet vunnet – det är dags att lämna besked!

Efter att ha läst Staffan Wermes (Fp) debattartikel i dagens NA frågar jag mig för väl tusende gången (minst): Hur skall alla dessa fina löften finansieras?

Det kan ju låta som en typisk oppositionspolitikers envist upprepande mantra. Men jag är faktiskt inte bara det, jag är medborgare också! Och jag tycker att vi har rätt att få veta.

Faktum är att jag vid otaliga tillfällen under (om)valrörelsen försökte få svar på detta. Utan att lyckas. Det enda man fick var diverse olika varianter på temana ”Det fixar vi” och ”Vi har visat förr att vi klarar det”. Men inte ett ord om HUR!

Nu är (om)valet vunnet – nu är det dags att ge besked! Medborgarna har faktiskt rätt att veta.

Jag ger er gärna chansen att visa att jag har fel men så länge majoriteten med S i spetsen inte berättar hur de skall göra och framförallt hur alla fantastiska mångmiljonlöften skall finansieras, kommer jag att fortsätta oroa mig för ansvarslöshet och (s)kattechock!!!

Varför så gnälliga det var ju det här ni ville!?!

Sedan det nya styret i Örebro presenterades för en vecka sedan har protesterna haglat. Man hävdar att detta inte var vad man önskade. Man det kanske är precis tvärtom just detta man ville?

Kanske ser ut som ett första klassens hjärnsläpp, men tänk efter. Redan i höstens valrörelse var Lena Baastad (S) extremt tydlig på att hon inte kunde tänka sig att leda en minoritet beroende av SD. Att så inte behövt bli fallet, eftersom det finns inte mindre än fem andra partier att göra upp med i varje enskild fråga, verkar ingen ledande sosse vilja ta till sig. Alltså återstår förhandlingar med andra partier för att om möjligt hitta en rimlig konstellation. Att det till slut landade på ett samarbete med C och KD kan tyckas märkligt eftersom även de varit väldigt tydliga med vad de ville, fortsatt koalitionsstyre.

Dock var det denna politiska situation och dessa politiker väljarna röstade fram. Man hade säkerligen inte räknat med dessa konsekvenser och detta resultat men ”som man bäddar får man ligga”, eller rättare sagt; som man röstar blir det!

Det är inte möjligt!!!

Att Lena Baastad skulle bli KSO visste vi (dessvärre) redan på valnatten. Att det skulle krävas nån form av samarbete var också tydligt, såvida inte SD skulle få en ovälkommen vågmästarroll. Man skulle iofs kunna tänka sig ett slags ”ad hoc-styre”, dvs att S sökte stöd hos andra partier i varje enskild fråga men det skulle knappast funka rent politiskt och retoriskt, åtminstone inte om man till varje pris vill utestänga SD, för oavsett var man de facto landar i varje enskild fråga skulle man säkert få en debatt kring möjligheten att denna samarbetspartner skulle kunna vara SD och den risken är man uppenbarligen inte beredd att ta.

Därför är det logiskt, men också olyckligt att det blir ett blocköverskridande samarbete de kommande åren. Inte minst ut väljarsynpunkt. S gick till val på att regera tillsammans med V och Koalition Örebro gick till val på att fortsätta regera tillsammans. Förutsatt väljarnas stöd såklart!

Jag vill inte spekulera i vem/vilka som är mest svikna, V eller de koalitionspartier som nu tvingas till opposition, men konstaterar att de stora förlorarna är väljarna vilka trodde på den argumentation som var i valrörelsen och förväntade sig just den konstellation (S+V eller koalitionen) som fick flest mandat. Att många redan nu är besvikna visar kommentarerna till artikeln.

Den fråga samtliga inblandade måste svara på nu blir därför: Varför, hur kunde det bli såhär???