Att en majoritet av ledamöterna i Samfällda kyrkofullmäktige (KF) röstade ner Kyrkonämndens förslag till remissvar gällande ny pastoratsindelning vid årsskiftet 2013/2014 är bara att acceptera och respektera. Dock vet vi ännu inte hur det kommer att sluta, Stiftsstyrelsen (SS) har ännu inte tagit slutlig ställning!
Häromdagen slog mig plötsligt det märkliga i att kyrkans grundläggande uppdrag, Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission (GUDM), varit relativt undanskymda i debatten. Den har snarare präglats av organisatoriska frågor och församlingsegoism. Varken de (fåtal) remisser jag har tillgång till, allra minst KFs eget remissvar, eller de diskussioner som förts i olika sammanhang lägger någon större vikt vid GUDM. Visst nämns det men inte som några viktiga utgångspunkter. Som jag läser det har det varit viktigare att slåss för sitt eget än att ha sin utgungspunkt i det uppdrag vi fått!
För att inte denna text skall bli för lång nöjer jag mig med att skriva om det diakonala uppdraget. Inte för att de andra är oviktiga (tvärtom, jag lägger ingen värdering i detta!), utan för att jag tror att just diakonin står inför den största utmaningen!
En viktig uppmaning hittar vi i det som kommit att kallas människosonens dom: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder (och systrar), det har ni gjort för mig”(Matt 25:40). Vi är alltså skyldiga att hjälpa de svaga!
Det är ett faktum att vissa församlingar är starkare och andra är svagare, vad gäller ekonomiska och sociala förutsättningar samt kyrkotillhörighet (detta har förmodligen ett samband), vilket leder till att dessa församlingar får begränsade möjligheter att möte de stora behov som finns. Jag har svårt att se hur församlingar som pratar om solidaritet, samtidigt kan vilja slå undan benen på de församlingar som endast med stor svårighet kommer att kunna fullfölja vårt uppdrag att vara kyrka i Örebro. Om någon kan presentera starka hållbara argument för hur vi i en organisation med självständiga församlingar skall kunna fullfölja detta uppdrag är jag beredd att ompröva mitt ställningstagande. Till dess kommer jag dock, såvida inte SS väljer att fullfölja sin linje att Örebro skall bilda ett gemensamt pastorat, att fortsätta oroa mig för hur vi skall kunna hjälpa och stödja dem svaga och därmed också Jesus själv!
torsdag 20 september 2012
fredag 14 september 2012
Ske din vilja...
Tisdagens kyrkofullmäktige blev en intressant historia. Att en minimal majoritet av ledamöterna röstade mot kyrkonämndens förslag till remissvar var ytterst oväntat, en rejäl skräll, även för dem som hoppades att det skulle röstas ner.
De senaste dagarna har känslorna svallat rejält och mer än ett mindre genomtänkt ord har kastats både mot och från mig. Dock tror och hoppas jag att det flesta lugnat sig vid det här laget.
Oavsett vi är nöjda eller ej måste vi kunna hantera det här som de bröder och systrar i kristus vi är. Jag tror att vi alla skulle vinna på att luta oss tillbaka och se på frågan lite mer balanserat. Mina försök att påminna om att frågan är långt ifrån avgjord har inte fallit väl ut, men det är viktigt att vara ärlig med förutsättningarna.
Jag tycker detta påminner om WUC-schabblet. Oavsett vilken sida man står på kastas (kastades) man mellan hopp och förtvivlan och man kunde och kan inte lita på att frågan är avgjord förrän klubban slutgilitgt dunkas i bordet. Jag skulle inte våga ladda skivspelaren med Loreens Euphoria (annat än för att det faktiskt är en riktigt bra låt), men jag vågar heller inte hoppas för mycket på att Stiftsstyrelsen trots allt kommer att stå på sig!
Istället för att ta ut något i förskott föreslår jag att vi, oavsett vilken sida vi tillhör förenas i en gemensam bön;
SKE DIN VILJA, GUD, INTE MIN! AMEN
De senaste dagarna har känslorna svallat rejält och mer än ett mindre genomtänkt ord har kastats både mot och från mig. Dock tror och hoppas jag att det flesta lugnat sig vid det här laget.
Oavsett vi är nöjda eller ej måste vi kunna hantera det här som de bröder och systrar i kristus vi är. Jag tror att vi alla skulle vinna på att luta oss tillbaka och se på frågan lite mer balanserat. Mina försök att påminna om att frågan är långt ifrån avgjord har inte fallit väl ut, men det är viktigt att vara ärlig med förutsättningarna.
Jag tycker detta påminner om WUC-schabblet. Oavsett vilken sida man står på kastas (kastades) man mellan hopp och förtvivlan och man kunde och kan inte lita på att frågan är avgjord förrän klubban slutgilitgt dunkas i bordet. Jag skulle inte våga ladda skivspelaren med Loreens Euphoria (annat än för att det faktiskt är en riktigt bra låt), men jag vågar heller inte hoppas för mycket på att Stiftsstyrelsen trots allt kommer att stå på sig!
Istället för att ta ut något i förskott föreslår jag att vi, oavsett vilken sida vi tillhör förenas i en gemensam bön;
SKE DIN VILJA, GUD, INTE MIN! AMEN
torsdag 6 september 2012
Politiska prioriteringar eller en(ig)het i Kristus – vad är svårast?
De senaste veckorna har jag varit mer eller mindre engagerad i eller intresserad av två parallella frågor – den S-ledda majoritetens märkliga prioriteringar och den föreslagna pastoratsförändringen. Det är spännande hur olika man kan se på samma sak!
Den S-ledda majoriteten anser uppenbarligen att enorma trafiklösningar och ”gratis” bio för gymnasister är viktigare än en väl fungerande utbildning (nedläggningen av WUC) och läromedel till grundskolan eller frukt till lärare (köpstopp). Detta protesterar Fp, med rätta, kraftigt mot!
Igår kom handlingarna till nästa veckas kyrkofullmäktige. Den stora frågan är hur vi som fullmäktige skall ställa oss till den föreslagna sammanläggnigen av de nuvarande församlingarna/pastoraten till ett enda stort pastorat. Jag ska naturligtvis inte föregå fullmäktiges sammanträde men med tanke på den i vissa delar ganska infekterade konflikt som uppstått, mellan de som stöder stiftstyrelsens förslag och de som anser att tre av församlingarna skall på bli fria och självständiga, är det en inte altför vågad gissning att debattem kommer att bli rejäl.
Som av en händelse är helgens och den kommande veckans tema "Enheten i Kristus". Texterna handlar om att liksom Herren är en skall vi vara ett. Att döma av insändarreaktioner och livedebatter så lär det inte bli mycket av en(ig)het på tisdag. Jag tror inte vi skall tolka Johannes som att ett pastorat är det enda rimliga, men jag tror det är viktigt att vi går in i debatten med öppna och ödmjuka sinnen där vi lyssnar på varandra och tar till oss varandras argument. Att vi sen (med största sannolikhet) kommer till olika slutsatser och att alla inte kan bli nöjda får vi helt enkelt hantera.
Detta förhållningssätt bör prägla alla diskussioner, såväl kyrkliga som politiska. Vän av ordning påpekar säkert att det tillhör sakens natur att majoritet och opposition är oense. Det är naturligtvis sant men det innebär inte (borde inte innebära) att den som har "fel" uppfattning skall kölhalas. Offentlig debatt är bra men att jag inte skulle tåla att man säger emot (vilket jag anklagats för) är felaktigt, ja t.o.m en lögn! Jag är öppen för att diskutera, det är härskarteknikerna jag är allergisk mot! Ifrågasätt mig gärna men gör det ödmjukt och med respekt, inte på ett dömande eller mästrande sätt!
Svaret på rubrikens fråga är förmodligen beroende på vem man frågar men vad vi borde kunna vara överens om är att alla bör få komma till tals (i såväl samhälle som kyrka), utan att bli nertryckt eller dumförklarad!
Den S-ledda majoriteten anser uppenbarligen att enorma trafiklösningar och ”gratis” bio för gymnasister är viktigare än en väl fungerande utbildning (nedläggningen av WUC) och läromedel till grundskolan eller frukt till lärare (köpstopp). Detta protesterar Fp, med rätta, kraftigt mot!
Igår kom handlingarna till nästa veckas kyrkofullmäktige. Den stora frågan är hur vi som fullmäktige skall ställa oss till den föreslagna sammanläggnigen av de nuvarande församlingarna/pastoraten till ett enda stort pastorat. Jag ska naturligtvis inte föregå fullmäktiges sammanträde men med tanke på den i vissa delar ganska infekterade konflikt som uppstått, mellan de som stöder stiftstyrelsens förslag och de som anser att tre av församlingarna skall på bli fria och självständiga, är det en inte altför vågad gissning att debattem kommer att bli rejäl.
Som av en händelse är helgens och den kommande veckans tema "Enheten i Kristus". Texterna handlar om att liksom Herren är en skall vi vara ett. Att döma av insändarreaktioner och livedebatter så lär det inte bli mycket av en(ig)het på tisdag. Jag tror inte vi skall tolka Johannes som att ett pastorat är det enda rimliga, men jag tror det är viktigt att vi går in i debatten med öppna och ödmjuka sinnen där vi lyssnar på varandra och tar till oss varandras argument. Att vi sen (med största sannolikhet) kommer till olika slutsatser och att alla inte kan bli nöjda får vi helt enkelt hantera.
Detta förhållningssätt bör prägla alla diskussioner, såväl kyrkliga som politiska. Vän av ordning påpekar säkert att det tillhör sakens natur att majoritet och opposition är oense. Det är naturligtvis sant men det innebär inte (borde inte innebära) att den som har "fel" uppfattning skall kölhalas. Offentlig debatt är bra men att jag inte skulle tåla att man säger emot (vilket jag anklagats för) är felaktigt, ja t.o.m en lögn! Jag är öppen för att diskutera, det är härskarteknikerna jag är allergisk mot! Ifrågasätt mig gärna men gör det ödmjukt och med respekt, inte på ett dömande eller mästrande sätt!
Svaret på rubrikens fråga är förmodligen beroende på vem man frågar men vad vi borde kunna vara överens om är att alla bör få komma till tals (i såväl samhälle som kyrka), utan att bli nertryckt eller dumförklarad!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)