Vi har en regering med historiskt lågt förtroende. Det är inte alls konstigt. Med en i det närmaste osynlig statsminister och en vice statsminister i öppen opposition med den egna regeringens politik vore det tvärtom konstigt om de HADE förtroende.
Som alliansare (L) borde jag kanske jubla, men jag är tvärtom djupt bekymrad eftersom det undergräver regeringens auktoritet och försvårar handlingskraften. Oavsett vad vi tycker om valresultatet har vi att acceptera det och göra det bästa av det. Och nu är läget så allvarligt att det inte finns tid för partipolitiskt käbbel.
Flyktingsituationen har försatt oss i ett läge som resulterat i såväl blocköverskridande överenskommelser som öppen konflikt i regeringen. Snart sagt varje gång vice statsminister Åsa Romson öppnar munnen fördjupas sprickan mellan regeringspartierna och vi kommer en dag närmare regeringskris.
Nästan så jag önskar att talman Urban Ahlin kunde inleda en sonderingsrunda på eget initiativ (vad den i så fall skulle resultera i återstår att se (extra val varken önskvärt eller ens enda lösningen)), men såvitt jag förstår finns inte den möjligheten. En talmansrunda kan endast ske vid en regeringskris som inte kunnat lösas eller om oppositionen fäller statsministern i en misstroendeomröstning (rätta mig gärna om jag har fel). Ingetdera är önskvärt i det läge landet befinner sig men det kanske trots allt är det minst dåliga. För en regering utan stöd och öppna interna konflikter är inte hållbar i längden.
Så vem tröttnar först, Löfven eller Kinberg Batra?
