För exakt 25 år sen, sånär som på en dryg halvtimme, vaknade jag risig och emlig i pappas säng (var egentligen alldeles för stor för det men jag var riktigt dålig), av att brorsan med statisk entonig röst sa ”Gomorron Sverige utgår, Palme mördad”. Ingen av oss förstod så han fick upprepa det och då for pappa upp och kastade sig framför TV:n. Själv tog jag det lite lugnare, men snubblade ändå över staketen som begränsade valparnas område till köket (och tvättstugan) och föll rakt på soffan där den gamla hunden låg och halvsov. Hon blev nog rätt skärrad och som ett resultat av det vägrade hon först låta mig sitta i soffan vilket gjorde att pappa för en sällsynt gång tvingades ryta i ordentligt för att hon skulle lugna sig.
Jag minns inte mycket av bilderna på TV:n eller vad som sades, men jag minns den hemska stämningen och utan att riktigt förstå varför så förstod jag i alla fall att det var nåt hemskt som hade hänt (mitt samhällsintresse var i princip noll på den tiden).
Några veckor senare blev den äldre hunden (drygt 12 år gammal), plötsligt sjuk och pappa bestämde sig för att det var dags för henne att få gå vidare till de sälla jaktmarkerna. Som den jägare han är så åkte han upp till stugan i skogen och sköt henne. Detta gjorde mig extremt chockad och upprörd. Han får skjuta hur många älgar och harar och rådjur och ripor…som helst men inte… det var helt fruktasvärt, så gör man bara inte!!!
Ja, vad är väl ett statsministermord mot detta???
Nu har jag såklart ett vuxnare förhållningssätt och ser helt annorlunda på det även om det fortfarande är jobbigt att förlora en fyrbent kompis...
SvaraRadera