Upp till kamp emot Wanja!

Idag är det stora örådsdagen där både Wanja och Mona hänger löst.

Frågan är om bara den en kommer att tvingas bort eller båda. Eller kanske ingen av dem. Men en sak är i alla fall glasklar (förutom att de är missnöjda med alliansens politik), och det är att det finns ett rejält missnöje ute i landet, snacka om dissningar mot dem båda. Kraven på avgång haglar, bl.a. från fackligt håll.

Mona fick förvisso en del applåder för sitt tal men blev även "attackerad" med en Toblerone, vilket knappast kan tolkas som något annat än en påminnelse om tidigare affärer för S-ledaren. Och på Norra Bantorget är missnöjet är så tydligt att knappast ens Wanja kan strunta i det. Hon hade ju riktigt svårt att göra sig hörd, och en ledare som inte når fram är ingen bra ledare.

För alliansens skull hoppas jag att de pallar trycket, ju längre de tvingas parera internt missnöje och interna kriser desto mindre tid får de ju att opponera om alliansen. Det är förvisso synd och ett problem rent demokratiskt, en levande och effektiv opposition är viktigt för att hålla demokratin levande, men för alliansen är det förstås guld värt att S har såna problem internt!

Lika svårt som att lära gamla hunder sitta

verkar det vara för erfarna statsvetare att lägga undan rapporter och statistik och istället titta på verkligheten, en verklighet som inte är fullt så statisk som de gärna vill få den att framstå.

De senaste månaderna har gapet mellan alliansen och oppositionen krympt stadigt och de har blivit tvungna att inse att det kanske inte är så kört ändå, men de verkar ändå förvånade. Sören Holmberg har förvisso blivit mindre kategorisk angående alliansens framtida chanser även om han envist håller fast vid de historiska faktumen att det är svårt att ta igen ett så stort försprång som alliansen är på väg att göra. Han har förvisso även konstaterat att "osvuret är bäst". Detta gjorde han i en SvD artikel (Gapet krymper mellan blocken) den 14 december förra året , bara fyra dagar efter att han konstaterat att oppositionens försprång är rekordstort (Statsvetare: Ett rekordstort försprång). I denna artikel konstaterar han även att väljarna blivit mer rörligare jämfört med ett par decennier tillbaka och att det därför är lika svårt att förutse hur det faktiskt komer att bli. Utgångspunkten tycks dock, även om vi tar båda dessa artiklar i beaktande vara att det är, om inte kört så i alla fall en rejäl utmaning alliansen står inför.

Han har förmodligen rätt i att det krävs rekord för att Alliansen ska få förnyat förtroende i valet om knappt ett och ett halvt år, men rekord har slagits förr och utmaningar är till för att antas! Min högst kvalificerade gissning är att det kan gå hur som helst. Väljarna är ytterst kapabla att fatta egna bslut och det som kommer att fälla avgörandet är hur partierna hanmterar de frågor som dyker och vilka skandaler som ev. flyter upp i valrörelsens slutskede(vem minns inte dataskandalen?).

PS. Att jag har artiklarnas namn inom parentes beror på att jag inte vet hur man länkar till dessa artiklar men det får jag lära mig senare. DS